I tisdags hälsade ett större antal storkar på i Stigåsa utanför Stockaryd. Det ovanliga besöket kan ha varit fåglar som släpptes ut av Storkprojektet den 25 juli i Skåne.
– Ungfåglarna slår ihop sig och drar runt i landskapet först innan de flyger söderut, berättar projektledaren Petter Albinsson.
Vid 19-tiden på tisdagen bestämde sig ett 50-tal storkar för att slå sig ner på hustak och åkermark i Stigåsa utanför Stockaryd. Stigåsabon Maria Hedman och dottern Astrid var bland de första att bevittna den ovanliga fågellandningen.
– Vi satt i soffan när dottern plötsligt sa att det var massor av stora måsar utanför fönstret som landade på mormors tak. Sen funderade vi på om det kunde vara tranor eller någon annan fågel, berättar Maria.
– När vi tittade närmare såg vi att det var storkar som landat på taket, som sedan flög ner till gårdsplanen där de knallade runt lite innan de stannade på en åker över natten.
Unik upplevelse
De drog slutsatsen att det rörde sig om storkar eftersom fåglarna var större än tranor, svartvita och hade långa ben. Det blev ett resultat av uteslutningsmetoden – trots att de aldrig tidigare sett en stork i verkligheten.
– Som dottern sa: "Det som sker nu måste vara något speciellt, mamma". Bilar stannade till, folk klev ur och vi tittade på dem tillsammans. Det här kommer vi nog aldrig att vara med om igen, säger Maria.
Utsläppta ungfåglar
Nästan alla storkar i Sverige håller till i Skåne, med några få undantag i Halland.
Sedan slutet av 1980-talet har Storkprojektet pågått, drivet av Naturskyddsföreningen i Skåne tillsammans med Skånes Ornitologiska Förening. Syftet är att återställa storkpopulationen efter att den dog ut under 1950-talet. För två veckor sedan släppte projektet ut 80 ungfåglar, som kommer att flytta söderut över vintern.
Om det var dessa fåglar som tidigare i veckan dök upp utanför Stockaryd kan projektledaren Petter Albinsson inte svara på.
– Det är svårt att säga. Jag hade behövt ringnummer för att ta reda på det. Vi har släppt ut 80 storkar, men det finns också 70 som har kläckts i frihet. Vilka det är, eller om det är en blandad flock, vågar jag inte svara på. Men ungfåglar kan dyka upp på oväntade ställen, säger Petter.
Återställa populationen
Projektet har som mål att få tillbaka storken som häckfågel i den svenska faunan. Tidigare fanns det tusentals storkar i Sverige, men efter stora sjösänknings- och utdikningsprojekt under slutet av 1800-talet och första hälften av 1900-talet klarade inte storken den stora omställningen och dog ut.
– Storken är en våtmarksfågel och 90–95 procent av våtmarkerna har försvunnit. Det var en för omfattande förändring som gick för snabbt för att de skulle kunna klara av det, berättar Petter.
– Samtidigt var 1856 ett dåligt år då det smällde till och blev snö och kallt i flera dagar, och enorma mängder storkar frös ihjäl på fälten. Men det var en tillfällig nedgång som de hade kunnat återhämta sig från. Så det blev på ett sätt början på slutet.
Hur många storkar finns det i Sverige idag?
– I år hade vi 54 häckande par. Det är ganska bra och siffran ökar stadigt, men långsamt. Vi kommer aldrig att nå upp till tusentals igen, även om det är positivt att fler våtmarker har börjat anläggas och restaureras under de senaste årtiondena. För att populationen ska kunna klara tillfälliga nedgångar utan att riskera att dö ut behöver vi 100–200 par. Vi får jobba på.
Återetableringen försvåras av att storkar får få ungar och att de ofta blir uppåt tre till fem år gamla innan de hittar en partner och skaffar första ungen.
Dessutom är de inte alltid särskilt bra föräldrar första gången, vilket gör att inte alla ungar överlever.
Ända till Afrika
När storkarna flyger söderut kan de välja att övervintra var som helst från Spanien ända ner till Sydafrika.
Till skillnad från många andra flyttfåglar följer ungarna inte med föräldrarna första gången, och har därför inget specifikt vinterområde de återvänder till.
– Ungfåglarna slår ihop sig och drar runt i landskapet först innan de flyger söderut. Men de vet inte exakt vart de ska, utan styrs av vindar och födotillgång. Det vi vet är att de inte gillar att flyga långa sträckor över hav, så de flyger antingen till öster eller väster om Medelhavet. Inte tvärs över.
Men om de utgår från Skåne och ska söderut – är det inte en onödig omväg att passera Småland?
– Jo, det kan man tycka, skrattar Petter. Min teori är att de inte är på väg att flytta exakt nu, utan att fokus är på att äta upp sig och bygga muskelmassa inför flytten. Då flyger de helt enkelt dit vindarna tar dem. Jag har hört att vindarna har tagit ett gäng ända upp till Hälsingland, och det är troligtvis samma flock.
Han berättar också att storkar flyger energisnålt.
– De flyger bara när de måste, under soliga dagar med bra vindar. Då stiger de upp som rovfåglar till två kilometers höjd och glidflyger sedan med bara enstaka vingslag.
Vilken eller vilka av storkarna som bestämde att ta en paus utanför Stockaryd i tisdags kan forskarna inte svara på.
Troligen berodde det på en komplex samverkan mellan vilka individer som låg i täten, tillgången på föda, subtila signaler inom flocken och det faktum att äldre storkar ofta har större inflytande.
Petter fascineras själv av hur detta fungerar och beskriver storken som en “halvflocksfågel” – en art som ibland byter flock flera gånger och kan ändra rutt under färden söderut.
Babyboom?
Till sist kommer frågan om den gamla sägnen att storkar kommer med barn i knyten stämmer – och om det nu blir fullt av småttingar i Stockaryd.
– Det finns faktiskt en tysk studie som visar att kurvan över barnafödandet korrelerar med hur storkpopulationen har minskat. Om det är en tillfällighet eller om det finns en orsak låter jag vara osagt. Men det är som med jultomten – man får låta folk tro på vad de vill, säger Petter med ett skratt.
