Mina föräldrar målar himlen vacker för mig. Foto: Mirjami Alanen
Med livet framför mig och dödens hand på min axel
REDAKTÖRENS KRÖNIKA "Avgrunden hade öppnat sig och vi stod och stirrade ner i den ekande tomheten."
Jag har förlorat båda mina föräldrar, men möter dem fortfarande i det mest vardagliga. I min egen spegelbild, i orden jag skriver och i en vacker solnedgång.
Mammas röst var torr och släpig den morsdagsmorgonen för många år sedan. Orden fastnade någonstans. Meningarna kom i oordning.
Hon hade letat efter pappa. I huset, i trädgården, i garaget, i båthuset. Sedan hade hon gått en vända till i huset och hittat honom.
Kall, blå, stel och död.
Död, död, död.
"Hur ringer man 112?" frågade min mamma, som hade arbetat som läkare i hela sitt yrkesliv.
Den kvällen landade mitt flyg i ett Helsingfors som kändes hotfullt, mörkt och fullkomligt förändrat, fast allt till synes var sig likt. Jorden hade hoppat av sin axel och tillbaka igen. En liten rörelse som bara vi i familjen märkte.
Avgrunden hade öppnat sig och vi stod och stirrade ner i den ekande tomheten, skräckslagna och med våra hjärtan i händerna.
Jag minns det där lilla ögonblicket innan man riktigt hade vaknat på morgonen. Det ljuva i att ännu inte komma ihåg att livet hade förändrats. Och jag minns den obeskrivliga smärtan i att sekunden efter minnas.
Jag minns samtalet till bårhuset. Det där samtalet som tvingade mig att yttra orden: "Vi vill komma och se vår pappa som dog igår".
Jag minns entrén till Lidl, där jag blev stående och inte kunde gå in. Den absoluta oförståelsen inför att livet faktiskt fortsatte. Att jag fortfarande behövde köpa mjölk och tomater.
Jag minns minnesceremonin och jag minns urnsättningen. Släktingarna som sa att jag var min fars avbild. Den bottenlösa sorgen och vreden. Maktlösheten i att desperat försöka förhandla med livet, döden, sorgen och kärleken.
Jag minns tiden som blev fullkomligt förvrängd. Hade jag suttit i soffan i fem sekunder eller åttatusen år? Jag minns förvirringen kring pappas existens och dödens nya verklighet. Hade pappa någonsin funnits, eller hade jag alltid levt i den här sorgen efter honom?
Min mamma slutade leva när pappa dog.
Den slutsatsen drog jag och mina syskon när också hon dog, och det är så vi försöker förstå hennes död. Samtidigt fanns rättsläkarens utlåtande. Jag minns inte längre orden, men jag minns att det väckte frågor om hennes egen del i det som tog hennes liv.
Det är något vi behöver förhålla oss till.
På kort tid blev vi föräldralösa. Vi pratade om att det inte längre fanns några lager mellan oss och döden. Att vi, enligt den naturliga ordningen, stod näst på tur.
Jag minns både lättnaden och ångesten i den tanken.
Min pappa var journalist. Det är hans fotspår jag följer i mitt arbete. Det är för honom jag vill berätta när jag lyckas eller misslyckas. Det är honom jag vill ställa frågorna till.
Jag var pappas flicka. Han var min första och största kärlek i livet, mitt berg av trygghet och tröst. Min pappa var vis, mjuk och stark. Han var tålmodig, varm och förstående.
Nu är min pappa en rosafärgad himmel i slutet av en varm dag. Han är en viskning i tomma rum och en stillsam tanke.
Han finns i det oväntade. I en mening någon säger, i musik han aldrig fick höra, i en främlings blick. Han är en lång utandning efter en hård arbetsvecka.
Han finns nu i varje solnedgång och i varje horisont.
Min mamma var av finskt-karelskt ursprung, med ett temperament som jag har fått ärva. Hon lärde mig att säga ifrån, stå emot och stå kvar. Det är henne jag vill vända mig till när jag inte har svaren på frågorna livet ställer mig.
Nu är min mamma solens starka strålar mot en vitputsad vägg. Hon är minnet av mina barnafingrar runt hennes droppformade halssmycke. Det som hänger runt min hals nu.
Hon finns i linjerna i mitt ansikte och i den sömniga blick som möter mig i spegeln en tidig tisdagsmorgon. Hon finns i orden som ibland fastnar i min strupe, i känslan av försommar och i doften av gamla böcker.
Jag står med livet framför mig. Mina två vuxna söner tar sig an världen med den sorts hunger som hör ungdomen till. Min dotter är ännu liten nog att få plats i min famn, men stor nog att lära sig att klara sig själv.
Samtidigt står jag med dödens stora hand på min axel. Den påminner mig om att inte skiljas som ovänner. Att säga "jag älskar dig" och "du är viktig för mig" medan den jag vill säga det till fortfarande kan höra.
Döden har lärt mig hur lite jag kan hålla kvar. Vi lånar varandra en tid, utan att veta hur länge.
Den vetskapen har gjort kärleken djupare och tacksamheten större. Den har fått mig att vila i stunder som jag tidigare kanske skulle ha skyndat förbi.
Och livet har fortsatt att bära mig. Det har gett mig nya människor och ny kärlek, nya skratt och nya minnen.
Livet finns i min dotters nyfikna frågor, i smaken av en bit choklad och i allt det jag ännu har kvar att upptäcka.
Jag har slutat försöka förstå livet, döden, sorgen och kärleken. Istället låter jag dem finnas i mig. Ibland smälter de samman, ibland känns någon av dem skarpare.
Idag tänder jag varsitt ljus för mamma och pappa vid minneslunden på Dunkehalla kyrkogård i Jönköping, med utsikt över Vättern. De finns inte där, men de kommer att vara med mig.
Kanske i en vacker solnedgång.
Mammas röst var torr och släpig den morsdagsmorgonen för många år sedan. Orden fastnade någonstans. Meningarna kom i oordning.
Hon hade letat efter pappa. I huset, i trädgården, i garaget, i båthuset. Sedan hade hon gått en vända till i huset och hittat honom.
Kall, blå, stel och död.
Död, död, död.
"Hur ringer man 112?" frågade min mamma, som hade arbetat som läkare i hela sitt yrkesliv.
Den kvällen landade mitt flyg i ett Helsingfors som kändes hotfullt, mörkt och fullkomligt förändrat, fast allt till synes var sig likt. Jorden hade hoppat av sin axel och tillbaka igen. En liten rörelse som bara vi i familjen märkte.
Avgrunden hade öppnat sig och vi stod och stirrade ner i den ekande tomheten, skräckslagna och med våra hjärtan i händerna.
Jag minns det där lilla ögonblicket innan man riktigt hade vaknat på morgonen. Det ljuva i att ännu inte komma ihåg att livet hade förändrats. Och jag minns den obeskrivliga smärtan i att sekunden efter minnas.
Jag minns samtalet till bårhuset. Det där samtalet som tvingade mig att yttra orden: "Vi vill komma och se vår pappa som dog igår".
Jag minns entrén till Lidl, där jag blev stående och inte kunde gå in. Den absoluta oförståelsen inför att livet faktiskt fortsatte. Att jag fortfarande behövde köpa mjölk och tomater.
Jag minns minnesceremonin och jag minns urnsättningen. Släktingarna som sa att jag var min fars avbild. Den bottenlösa sorgen och vreden. Maktlösheten i att desperat försöka förhandla med livet, döden, sorgen och kärleken.
Jag minns tiden som blev fullkomligt förvrängd. Hade jag suttit i soffan i fem sekunder eller åttatusen år? Jag minns förvirringen kring pappas existens och dödens nya verklighet. Hade pappa någonsin funnits, eller hade jag alltid levt i den här sorgen efter honom?
Min mamma slutade leva när pappa dog.
Den slutsatsen drog jag och mina syskon när också hon dog, och det är så vi försöker förstå hennes död. Samtidigt fanns rättsläkarens utlåtande. Jag minns inte längre orden, men jag minns att det väckte frågor om hennes egen del i det som tog hennes liv.
Det är något vi behöver förhålla oss till.
På kort tid blev vi föräldralösa. Vi pratade om att det inte längre fanns några lager mellan oss och döden. Att vi, enligt den naturliga ordningen, stod näst på tur.
Jag minns både lättnaden och ångesten i den tanken.
Min pappa var journalist. Det är hans fotspår jag följer i mitt arbete. Det är för honom jag vill berätta när jag lyckas eller misslyckas. Det är honom jag vill ställa frågorna till.
Jag var pappas flicka. Han var min första och största kärlek i livet, mitt berg av trygghet och tröst. Min pappa var vis, mjuk och stark. Han var tålmodig, varm och förstående.
Nu är min pappa en rosafärgad himmel i slutet av en varm dag. Han är en viskning i tomma rum och en stillsam tanke.
Han finns i det oväntade. I en mening någon säger, i musik han aldrig fick höra, i en främlings blick. Han är en lång utandning efter en hård arbetsvecka.
Han finns nu i varje solnedgång och i varje horisont.
Min mamma var av finskt-karelskt ursprung, med ett temperament som jag har fått ärva. Hon lärde mig att säga ifrån, stå emot och stå kvar. Det är henne jag vill vända mig till när jag inte har svaren på frågorna livet ställer mig.
Nu är min mamma solens starka strålar mot en vitputsad vägg. Hon är minnet av mina barnafingrar runt hennes droppformade halssmycke. Det som hänger runt min hals nu.
Hon finns i linjerna i mitt ansikte och i den sömniga blick som möter mig i spegeln en tidig tisdagsmorgon. Hon finns i orden som ibland fastnar i min strupe, i känslan av försommar och i doften av gamla böcker.
Jag står med livet framför mig. Mina två vuxna söner tar sig an världen med den sorts hunger som hör ungdomen till. Min dotter är ännu liten nog att få plats i min famn, men stor nog att lära sig att klara sig själv.
Samtidigt står jag med dödens stora hand på min axel. Den påminner mig om att inte skiljas som ovänner. Att säga "jag älskar dig" och "du är viktig för mig" medan den jag vill säga det till fortfarande kan höra.
Döden har lärt mig hur lite jag kan hålla kvar. Vi lånar varandra en tid, utan att veta hur länge.
Den vetskapen har gjort kärleken djupare och tacksamheten större. Den har fått mig att vila i stunder som jag tidigare kanske skulle ha skyndat förbi.
Och livet har fortsatt att bära mig. Det har gett mig nya människor och ny kärlek, nya skratt och nya minnen.
Livet finns i min dotters nyfikna frågor, i smaken av en bit choklad och i allt det jag ännu har kvar att upptäcka.
Jag har slutat försöka förstå livet, döden, sorgen och kärleken. Istället låter jag dem finnas i mig. Ibland smälter de samman, ibland känns någon av dem skarpare.
Idag tänder jag varsitt ljus för mamma och pappa vid minneslunden på Dunkehalla kyrkogård i Jönköping, med utsikt över Vättern. De finns inte där, men de kommer att vara med mig.
Kanske i en vacker solnedgång.
